Året 2011, bergochdalbanans år.

Året 2011, bergochdalbanans år.

Efter en kommentar från en tjej hemifrån blev jag sentimental och kände att jag vill ändå berätta om det här året.

Mycket olustiga saker hände och när jag tänker tillbaka på slutet av 2010 och hela året 2011 så förstår jag knappt själv att det ändå kunde sluta på ett så bra sätt.
Förhoppningsvis får det iaf sluta lyckligt, det vet man aldrig och man kan aldrig vara säker på att det ska bli så. Det har jag lärt mig. Att aldrig ta något eller någon för givet. Jag har också lärt mig att det är viktigt att hoppas och tro på något bra. Att det är viktigt att kunna få vara ledsen, men ändå kunna glädjas under svåra tider, det är inte förbjudet att skratta...

2010
Jag kom in på Mäklarsamfundets distansutbildning i Stockholm, blev glad, pirrig över att få plugga igen. Jag tycker det är fantastiskt roligt och skulle nog kunna plugga hela livet. Allt var toppen, jag hade min kärlek, J.

Kroppen blev konstig, märkliga saker hände och jag tog förstås kontakt med läkare. Träffade en fördjävlig sådan som INTE borde ta hand om unga, oroliga kvinnor. Detta besked gick jag ut med från det lilla, sterila rummet: Du har en sjukdom som kallas ..... Det innebär att du inte har ägglossning lika ofta som "normalt". Kom tillbaka om du har svårt att skaffa barn och fortsätt äta dina p-piller!

Givetvis gjorde jag precis som hon ordinerat mig. Pluggandet gick galant och jag var glad för den sakens skull men hade en period efter beskedet då jag hade väldigt svårt att accepter att jag, som gillade barn så mycket, som hade en sambo som redan hade barn, som verkligen ville skaffa egna barn, kanske skulle ha svårt att skaffa barn, det kanske aldrig skulle gå. Många funderingar och många timmars grubblande ägnades åt detta. Tack vare en väldigt klumpig, okänslosam, okunnig läkare.

Jag kände fortfarande inte igen min kropp och när ytterligare konstiga symptom dök upp sökte jag upp en annan läkare på VC här ute på öa. Hon var ung, proffsig, tog alla min symptom och oroheter på allvar och sa att det här skulle minsann redas ut. Det är inte bra för en ung kvinna att verken må såhär eller grubbla över något sådant! Skönt! Äntligen någon som förstår!

Ett samtal fick jag: Du har ett för högt värde av ett hormon som produceras i hjärnan. Du behöver göra en hjärnröntgen på sjukhuset. De skickar en kallelse.
Perfekt, hon har hittat problemet, jag la det åt sidan och tänkte att detta ordnar sig ju! Tack!

En helt vanlig dags pluggande. Dagen innan jag skulle upp till Stockholm och skriva sista tentan.
Fasen, jag kanske borde kolla vad det är det där hormonet som fått mig att bli så konstig..
Google. Sahlgrenska, det borde ju vara bra information. Ett förhöjt värde av hormonet ******* beror i de allra flesta fall på en tumör på hypofysen, då man inte är eller varit gravid.
Jag har inte varit gravid, jag är inte gravid!
EN HJÄRNTUMÖR!!???
Panik, tårar, såg livet passera revy, ringde hem gubben skrikandes: Jag har en hjärntumör, jag kommer dö!
Det stod klart och tydligt på Sahlgrenskas sida att den var godartad och man opererade inte längre bort dom utan man medicinerade under väldigt långa perioder. Jag läste det, men det fanns ändå inte med i tankarna just då.

Åkte till Stockholm skrev tenta, försökte skjuta tankarna åt sidan, det var svårt!
Men det gick, tentan skrevs, resultatet blev bra!

2011

Började medicineras. Till en början led jag av yrsel, illamående m.m
Men ändå så..
Mådde toppen, kroppen började jag känna igen, tack och lov!
Skolan hade jag klarat.
Det gick tre månader och jag kissade ett plus! Jag hade lovat läkaren att inte bli gravid utan medicineras först i ca 1 år. men när jag inte fick proppa i mig några som helst hormoner och kroppen fungerade bättre än IKEAs försäljning så blev det som det blev.

GRAVID! Jösses, vad kul, pirrigt och härligt!
Fick njuta och mådde bra även om jag fick känna på illamåendet och tröttheten än en gång så gjorde det absolut ingenting.
LYCKA!!

I Juli hände det som absolut inte fick hända. Lyckan blev istället kaos.
Fredagkväll och jag fick ett sms:
Det har hänt vår David något. Hör av mig senare. /Pappa

Min älskade David lämnade oss alldeles för tidigt. Sommaren blev ett rent helvete. Utan att överdriva. Ett HELVETE!
Tankarna kom:
-När en kommer måste en gå! Det är ju mitt fel!
-Varför ska jag få en liten när David inte längre finns?
-Vill jag verkligen? Orkar jag? Om man ska vara med om detta som förälder så vill jag inte längre!

Gravidteten har stärkt mig genom det här! Jag har fått vara tacksam när det har varit som svårast att känna någon tacksamhet över livet överhuvudtaget.
Och framförallt: Jag och många andra i släkten har ändå något att se fram emot!
Det är alltid skönt, det tar inte bort smärta och sorg men gör att man överlever den..

Det är faktiskt alla dalar, hemskheter, sorger man får vara med om som gör att man kan uppskatta små ting här i livet.
Som gör att man kan sitta hemma i soffan och känna de små lyckorusen som strömmar genom kroppen över små saker som är så lätt att missa då man inte uppskattar dem.

Det är absolut inte förbjudet att känna glädje även då man sörjer.

Jag är fantastiskt glad över att jag har så många guldkorn till personer i min omgivning som kan ge mig värmande kramar när jag behöver. Ge mig den där lilla glada, pigga energin man behöver, OFTA!

Jag är ändå väldigt illa berörd av att DU tagits ifrån mig!

I livet gäller det att kämpa! Heja, heja! Man ska bannemig ta sig igenom mycket och aldrig någonsin kasta in handduken!



Nu har jag skrivit det längsta inlägget någonsin och några tårar hann det minsann rinna ned längs kinderna..
Men det är ok att var ledsen..

Kram på er kämpar!