Varje morgon när jag blir ensam här hemma blir jag stillasittandes, tankarna på dig kommer som om du var hos mig. Min älskade lilla ängel, om det ändå vore så väl.
Det var inte längesen du var här, vi satt och mös hela kvällen i soffan, jag älskade att krama om dig, att ta hand om dig, skrattandes pratade vi kvällen lång, vi drack cola och åt chips med dipp.
Jag har försökt att hålla mig upprät, vara stark, jag har ju inte längre bara mig själv att tänka på. Men ack så många dagar jag suttit just här, där jag sitter nu och bara låtit tårarna rinna längs kinderna.
Det är så tomt..
Var gång jag ser en bild på dig kan jag inte undvika den förbannad känsla som sköljer igenom mig. Varför en sån levnadsglad, ung, en kille som aldrig skulle göra någon annan illa, en god lagkamrat, vän och fantastisk person måste tas ifrån något så stort som livet?
Ella frågar mycket om dig, var du är oftast. Jag kan inte svara. När vi åker bil och det är mörkt kommer många tankar, hon berättar att hon tycker synd om dig som inte fick stanna här på jorden. Du betydde något mycket stort för henne, antagligen visste du inte hur mycket. Inte ens jag visste att hon höll dig så nära. Kanske märkte hon hur mycket du betydde för mig. Antagligen för att hon var en av de lyckliga människorna här på jorden som fick ta del av din godhet, din värme.
Ja, du var ju värd så mycket mer..
För mig är du helt oersättlig! Jag hade gjort vad som helst för att få ge dig en till kram och känna din lukt..
Min ängel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar