Tänk..

Tänk att jag betsämt mig väldigt tidigt in i graviditeten att inte bli en sådan där "larvig" mamma som aldrig kan lämna bort mitt barn för att få lite egentid.

Igår kom dagen då jag på riktigt förstår hur det känns..
Jag och Jonas skulle åka och storhandla och eftersom vi har underbara Frida här så tänkte jag att det kunde vara smidigt att lämna Arvid hemma med henne så kunde vi snabbt fixa den där tråkiga handlingen. Inga problem. Jag hade en utpumpad flaska till min lilla goding om han skulle bli hungrig. Vi åkte. På vägen kom vi på att vi kanske skulle pass apå att kolla på cykel till Ella. Efter det var det dags att handla.
När vi väl var klara och kom hem  hade det gått två timmar. Var gång jag hoppade in i baksätet bredvid lillpluttens stol trodde jag att han satt där så jag kunde pussa på honom. Nej, ingen Arvid där.
När vi väl kom hem blev jag nästan tårögd! Jösses vad jag saknat honom, var tvungen att nästan slita hopnom från Frida för att få känna lukten och pussa på honom.

Vår lilla guldklimp, inte trodde jag att det var sådana här BAUTASTORA känslor man kunde få!

Älskade, älskade Lillknodd!